Det kommer en höst och då vill vi ha potatis

Det är min mamma Anna-Lisa som uttalat en av de klokaste meningar jag vet och jag vill gärna berätta något om den meningen. Hon uttalade orden några dagar efter att min pappa Mandor, hennes älskade, hade dött. Han hade tagit sitt liv.

Hans död kom som en chock för oss alla som stod nära honom. Han var en offentlig person, många kände till honom och när nyheten spreds så var det många som kom och som hörde av sig. Det var i juni månad 1987. Alltså i den månad som potatis ska sättas i jorden.

Mitt i det kaos som uppstod så ville mamma att vår familj skulle åka upp till hennes barndomshem i Västerbottens inland och sätta potatis. Allt var förberett för det precis som året innan. Där hade generationer före henne satt potatis.

När jag frågade mamma hur hon kunde tänka på potatis, i en sådan traumatisk situation så kom svaret. Direkt och knivskarpt. ”Det kommer en höst och då vill vi ha potatis”.

Än idag har jag svårt att förstå hur hon just då kunde vara så klarsynt och se framåt. Till hösten. Till behovet av potatis. Till livets fortsättning.

Jag är helt övertygad om att det var hennes uppväxt på gården vid Storvindeln som hade stor betydelse. Ett kärleksfullt hem med mycket arbete och många glada skratt. Ett hem som stod öppet för andra. En plats där min mormor Estrid och min morfar Albin hade visat vägen. Om hur det är att stå med båda benen i den Västerbottniska myllan. Om hur arbete leder till mat och glädje.

Vad kan du och jag lära oss av det här?

Att mitt i en svår livssituation så finns det alltid ett hopp. Om en bra framtid. Om potatis på matbordet.