Om företaget

Helena Isaksson är leg sjuksköterska samt utbildad vid Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Hon erbjuder kurser i sorg- och förlustbearbetning både till grupper och enskilda personer. Företaget har sin bas i Umeå och har varit verksamt i fyra år.

Kontaktinformation

Telefon: 073 -821 84 32

Sorgbearbetning

Hem/Sorgbearbetning

Idag tre år sedan start!

Den 26 augusti 2013 startade jag min pilotkurs i sorg/förlust bearbetning. Vilken resa det varit!

Så glad över att denna metod är så enkel, tydlig, respektfull, kärleksfull och kraftfull.

Dessutom glad över att arbetsgivare ser att det är en hjälp för sina anställda, att få gå denna kurs/handlingsprogram. För att bearbeta förluster av alla olika slag med en metod som ger ett bestående resultat.

Anmälningar börjar komma in till nästa kurs, som vanligt utan marknadsföring, utan som ”ringar på vattnet” eller genom ”mun till mun metoden”.

Kvinnor och män mellan 19 och 70 år har valt att vara med. För att ta reda på hur deras förluster har påverkat livet och hur de har hanterat sin livssituation. För att sedan kunna göra ett avslut/bokslut och gå vidare i livet med ny livsglädje.

Jag startar nästa kurs när den är full. Hör av dig om du vill veta mer!


Omdömen av kursdeltagare

”Det som varit till hjälp för mig under kursen har varit att jag lärt mig att ta kontroll över effekterna av det som jag varit med om”

”Jag har accepterat att detta har hänt mig och lagt händelserna bakom mig, jag har inte gömt dem”

”Jag har fått redskap för att släppa taget om smärtan och ta farväl av den relation som jag bearbetat”

”Helena styrde upp kursen på ett varmt, professionellt och lugnt sätt. Jag kan varmt rekommendera Helena som kursledare och även själva kursen”

”Kursledaren väjer inte för svåra samtal utan är helt trygg med sin egen roll och med metoden”

”Nyttan med kursen har varit att jag fått lugn och ro. Jag blir mindre störd även om relationen fortfarande är som den är. Men jag känner mig lugnare”

”Det bästa jag varit med om!”

Med glädje
Helena

 

Av | 2016-10-23T21:52:04+00:00 26-08-2016|Kategorier: Sorgbearbetning|Taggar: |0 kommentarer

Nytt tillfälle!

Så fort tiden har sprungit iväg.

För tre år sedan kom jag hem från Stockholm efter en mycket intressant och givande utbildning. Jag var så glad!

På livets slingrande vägar hade jag hittat Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Det är ett utbildningsföretag som tillhandahåller en metod för känslomässig läkning efter olika typer av förluster.

Under utbildningen så hade jag bearbetat relationen till min pappa som tog sitt liv när han endast var 53 år gammal. Jag visste att metoden hade hjälpt mig eftersom jag kunnat släppa ett tungt bagage som jag gått och burit under så många år.

Nu ville jag hjälpa andra. Men hur skulle jag gå vidare, det var frågan.

Jag hade då en inkubatorplats för företagare på Krenova och samlade mina fina kollegor
i konferensrummet för att få hjälp av deras kloka tankar och synpunkter. Många frågor och svar bollades fram och tillbaka och den avslutande meningen blev ”Starta en pilotkurs”.

Sagt och gjort!

Jag inbjöd till en informationskväll på Krenova och halva pilotkursen fylldes genast.

Jag startade pilotkursen i augusti 2013 med sex deltagare. Det var en fantastisk och spännande resa. Och utvärderingarna från kursdeltagarna talade sitt tydliga språk. Detta var något som verkligen var till hjälp. På riktigt.

Sedan har det spridits som ringar på vattnet. Kursdeltagare berättar för andra om den hjälp de fått av att vara med på kursen. Det är fantastiskt!

Så….

Nu ser jag fram emot att starta kurs nummer tolv. Och det ska bli så härligt att åter få följa människor som tar ett ansvar för sin hälsa och sitt välmående. För allt börjar med oss själva eller hur?

Av | 2016-10-23T21:32:05+00:00 20-04-2016|Kategorier: Sorgbearbetning|Taggar: |0 kommentarer

Hur gör jag när jag förlorat något viktigt?

När vi hör ordet sorg tänker vi oftast på att det är någon som har dött. Någon som försvunnit från oss. Någon som vi saknar i våra liv. Någon som vi skulle göra mycket för att få tillbaka. Kanske att få säga allt det där som inte blev sagt. Allt det där som inte hann klaras upp.

Det kan också vara så att vi förlorat en person genom dödsfall där vi hann ta farväl, där allt blev sagt. Där saknaden finns hela tiden, men där det inte finns något som känns ouppklarat.

Nu är det inte i första hand dödsfall jag tänker på när frågan ställs ”hur gör jag när jag förlorat någon eller något?”

Utan jag tänker på allt det som är viktigt för oss och det som vi kan förlora. Vi kan förlora vår tillit till andra människor om vi varit med om en mobbningssituation eller ett övergrepp av något slag. Vi kan förlora vår livsglädje om vi har en anhörig som missbrukar. Vi kan förlora vår arbetsglädje om vi varit med om en konflikt på vår arbetsplats. Vad händer med oss om den person vi älskar och delar livet med lämnar oss? Om vi behöver flytta och lämna en trygg hemmiljö? Om vi inte får träffa våra barn så ofta som vi vill?

Det kan även vara så att vi upptäcker att våra föräldrar inte gjort det jobb som en förälder ska göra. Nämligen att alltid finnas där för sitt barn med kärlek och omtanke. Och det kan tänkas att vi upptäcker att vi själva inte varit den förälder vi vill vara. Att bli sviken och att själv svika.

Sedan kan vi ha brustna drömmar och förhoppningar som är grusade. Det som vi verkligen önskade skulle hända, det hände inte. Däremot hände det som vi inte ville skulle hända.

Ja listan kan göras hur lång som helst. Och allt det här gör något med oss. Vi vet alla hur det känns i kroppen när vi tvingas vara med om en förlust av något slag. Eller en livsförändring som vi inte själva valt.

Så…frågan som är bra att ställa till sig själv….hur gör jag när jag förlorat någon eller något som är viktigt för mig? Eller upptäcker att jag saknar något som jag aldrig haft?

Av | 2016-10-23T21:31:03+00:00 02-03-2016|Kategorier: Sorgbearbetning|Taggar: |0 kommentarer

Att vara ett Hjärta med öron-utan mun!

Vi har alla vår båt som tar oss genom livets hav. Bildligt talat.

Just nu är det många som får göra sitt livs värsta resa. Sittande i en båt som drivs av vågor som inte går att kontrollera. Stormen som piskar och stora starka vågor som gör att båten när som helst kan kantra. Maktlöshet. Förtvivlan. Ångest. Det enda som hjälper är att försöka att ta ett andetag i taget. Andas. Leva.

Och just nu är vi många som ser på. Som ser att det sitter personer i båtar som kan vara på väg att förlisa. Och vi känner maktlöshet. Vi vet inte vad vi ska göra.

Men det som är så bra är att det finns saker vi kan göra.

Dels kan vi vara handlingskraftiga och kasta ut en livboj som kan rädda personen som sitter ute i båten. En livboj som räddar liv.

Sedan kan vi också erbjuda oss att sitta med i båten. Och då menar jag att bara sitta med i båten. Vi behöver inte göra något annat. Bildligt talat.

Och vi kan lyssna.

Då kan personen välja att sitta tyst och personen kan välja att berätta. Om hur det känns när förtvivlan inte har några gränser. Och vi kan lyssna utan att komma med goda råd och intellektuella kommentarer. Vi vet att det räcker med att lyssna.

Så min vän, när du inte har ord kan du vara ett Hjärta med öron- utan mun!

Av | 2016-11-10T20:31:47+00:00 04-03-2015|Kategorier: Sorgbearbetning|Taggar: |0 kommentarer

Min pappas död ska inte vara förgäves!

När min pappa var 53 år gammal så tog han ett livsavgörande beslut. Han tog sitt liv. Det beslutet har påverkat mig sedan dess. I smått och stort. Det är inte så att jag alltid har tänkt på honom. Men saknaden och längtan efter att få sitta vid köksbordet med honom är konstant.

Att få höra alla hans ”farbror Melker” historier. För sådan var han min pappa, som en ”farbror Melker”. Och åter få skratta åt hans små och stora misstag när han hade för bråttom för hans ledord var nämligen ”huvudsaken det går fort”. Att få åka skoter med honom miltals in i fjällvärlden, i Vindelfjällens naturreservat. Att få vandra till sjöar fulla med röding i områden som han kände som sin egen ficka. Att få höra honom för femtioelfte gången ropa till oss tre systrar på kvällen, när vi var tillsammans inne i badrummet och pratade, ”kärre skjyn je isäng”. Som jag minns det var han var alltid först i säng på kvällarna!

När jag skulle fylla 53 år så visste jag att jag skulle behöva göra något. Göra något för att bryta något, vända på något, gå åt motsatt håll. Jag ville göra något för Livet! Jag visste inte vad det var, det enda jag visste var att det var något mycket starkt.

Jag valde att säga upp mig från en trygg anställning i landstinget, från ett toppenjobb med ungdomar på Ungdomshälsan i Skellefteå. Många höjde på ögonbrynen och kommenterade, ”det är modigt”, ”hur kan man lämna ett sådant jobb?” ”vad ska du göra?” Och mitt svar var ”jag vet inte, det kommer att visa sig”.

Så började en krokig väg som förstås fortfarande pågår. Den gick via Region Västerbotten och en storytellingutbildning till Krenovas entreprenörsprogram och inkubatorplats och sedan till Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Under denna resa har jag haft den stora förmånen att träffa fantastiska människor som hjälpt mig framåt. Ingen nämnd och ingen glömd!

Idag arbetar jag som handledare i sorgbearbetning eller som jag brukar säga, hantering av livets olika förluster. Det är en stor förmån, stor glädje och ett stort ansvar. Mina tidigare utbildningar, min arbetslivserfarenhet och min personliga historia är till stor hjälp.

I det arbetet använder jag mig själv och min relation till min pappa. Hur kan jag göra det?

Jag kan göra det därför att jag hittat ett livsverktyg, en metod, som hjälpt mig att göra det avslut jag inte fick göra med min pappa medan han levde. Det har hjälpt mig att ”prata ut” med min pappa och idag är jag klar med vår relation. Jag har inte fått svar av honom men jag har sagt till honom det jag ville säga och jag har fått tala till punkt.

Och jag har blivit lyssnad på av människor som varit ”ett hjärta med öron- utan mun”. Människor som lyssnat utan att kommentera, fråga, analysera eller döma. Som inte kommit med goda råd eller intellektuella kommentarer. Som vetat att det är tillräckligt att bara lyssna.

Hittills har 26 personer, kvinnor och män i åldern 19-70 år, valt att vara med på min kurs i sorgbearbetning/hantering av livets förluster. Där följer vi ett konkret pedagogiskt handlingsprogram som använts under mer än 35 år och som är väl beprövat och utvärderat. De som utvecklat metoden har själva fått hjälp med känslomässig läkning och har sedan noga kartlagt och och identifierat vad som är till hjälp i en bearbetningsprocess vid olika förluster och livsförändringar.

Under kursen får vi möjlighet att göra ett avslut på en relation/situation som tar vår livsenergi och som hindrar och begränsar oss i vår vardag. Det kan gälla personer som är i livet eller personer som är döda.

Ett avslut som gör att vi kan försonas med det vi varit med om och därmed kunna sluta älta. Våra positiva minnen av relationen har vi kvar. Och vi kan använda vår energi till viktigare saker!

För varje kursdeltagare som får hjälp så vet jag att min pappas död inte kommer att vara förgäves!

Och kursdeltagare vet att jag gått före och gjort detta arbete. Det ger trygghet. För vem vill ta dykarcertifikat med någon som inte har den kompetensen?

”Sorgbearbetning handlar om kommunikation, att säga det som inte blivit sagt”

”Sorgbearbetning handlar till stor del om att bli hörd”

 

Fotografierna är tagna på en plats där jag har mina rötter.
Mina goda rötter i Västerbottens inland.

 

moln

 

Av | 2016-11-10T21:00:26+00:00 13-11-2014|Kategorier: Sorgbearbetning|Taggar: |0 kommentarer

Avslut. Mellanrum. Ny början.

Min vision med mitt arbete är att sorg ska vara lika naturligt som glädje. Att det ska vara acceptabelt att visa sig ledsen när man förlorat något betydelsefullt. Och att det ska vara tillåtet att få sörja på sitt eget sätt och få ta den tid som sorgen behöver. Det är verkligen en stor utmaning! Inte minst för mig själv, för allt börjar med oss själva eller hur?

När jag nu sammanfattar de senaste tio månaderna överväldigas jag av en stor glädje. Det är 21 personer som valt att vara med på en kurs i sorgbearbetning, för att lära sig hantera livets förluster. Kvinnor i åldern 19-57 år med alla möjliga yrken och livssituationer.

Det som är intressant är att många har valt att bearbeta en relation till en person som lever. Alltså en relation där det finns tankar och känslor som är outtalade och som behöver kommuniceras. Anledningen till att kommunikationen inte kan äga rum kan vara att personen finns kvar i livet, men inte är tillgänglig av olika anledningar. Eller personen kan naturligtvis vara död.

Det som varit gemensamt för kursdeltagarna är förluster och viljan att göra något konstruktivt. Alltså att ta ett personligt ansvar för sitt välmående och sin hälsa.

Utvärderingarna talar sitt tydliga språk. Helt plötsligt infinner sig energi och handlingskraft. När känslomässigt bagage avlämnats kan annat ta plats. Relationer förbättras och kommunikation återuppstår. En känsla av lätthet infinner sig. Ny kunskap om hur ett sorgearbete går till ger en trygghet inför kommande förluster, alltså vetskapen om att ha ett livsverktyg i sin ryggsäck.

Och det som är fint är att det ger en möjlighet att acceptera en ny livssituation. Att försonas med att en person som är betydelsefull för mig har andra önskningar än mig och gör handlingar som inte överensstämmer med mina egna värderingar.

Det kanske inte är helt lätt och det kanske tar tid men när jag gör ett avslut, utan motpartens medverkan, kan jag släppa taget om smärtan och leva vidare. Och jag kan försonas med det jag varit med om och den jag är idag. Det är stort!

Tillbaka till utmaningen att sorg ska vara lika naturligt som glädje. Min önskan och intention är att fortsätta med detta arbete samtidigt som jag bearbetar mina egna förluster. Det har fungerat under dessa tio månader och min absoluta övertygelse är att det kommer att fungera i framtiden!

Nu håller jag på att göra ett avslut efter dessa månaders arbete. Sedan tar mellanrum vid, tid för reflektion och vila och till hösten är det en ny början.

Önskar dig, min läsare en skön och avkopplande sommar!

Fotografiet ovan är taget på en plats där jag har mina rötter.

Mina goda rötter i Västerbottens inland.

Av | 2016-11-10T21:14:50+00:00 04-07-2014|Kategorier: Sorgbearbetning|Taggar: |0 kommentarer

Att läka ett hjärta

När jag fick Umeå Tidning i min hand för sex veckor sedan höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. På första sidan finns en bild på mig. Och det må väl vara. Men under texten läser jag till min förskräckelse ”hon läker brustna hjärtan”. Jag förstår med all tydlighet att ”hon” är Helena Isaksson. Alltså jag. Läker jag hjärtan? Svaret är nej!

Låt mig fortsätta.

När jag blev tillfrågad om att låta mig bli intervjuad, svarade jag omedelbart ja. Dels för att jag har det allra största förtroende för Anna Sundström-Lindmark och dels för att jag vet att jag har något viktigt att berätta. Något som är till hjälp för människor.

Det gensvar jag fått efter att artikeln publicerats bekräftar detta. Människor har ringt mig. Människor har skickat mail. Människor som du och jag.

Jag har haft den stora förmånen att möta människor. Det som förenat oss är att vi drabbats av olika förluster. För någon kan det vara att förlora ett arbete med allt vad det innebär, för någon annan kan det vara en sjukdom som gör att livet drastiskt förändras. Någon kanske har hamnat i konflikt med en kollega och förlorat arbetsglädjen. Åter en annan förlorar ett tryggt föräldraskap på grund av att kommunikationen med barnets/barnens andra förälder har upphört. Det som kan hända vid en skilsmässa/separation.

Förlusten har många ansikten. Men känslan när vi förlorar något viktigt, den känner vi igen. Och den kan orsakas av brustna drömmar och förhoppningar, att det som vi önskade skulle hända inte hände och att det vi inte ville skulle hända ändå inträffade. Att en betydelsefull person har önskningar och gör val som inte stämmer överens med våra egna.

Så vad innebär det då att läka ett hjärta?

Jo det är att ta ett personligt ansvar för sitt liv och sitt välmående. Det innebär att få ett avslut på relationer och händelser som är tärande på olika sätt. För att kunna släppa taget och gå vidare. Det kan gälla människor som är kvar i livet och människor som är döda.

Vi hittar ofta våra egna sätt att göra detta på. Och om någon vill ha draghjälp att hantera en förlust och kunna göra ett avslut, så finns jag och tillhandahåller ett livsverktyg som är väl beprövat under mer än 35 år. Som ständigt utvärderas och som ger en god effekt.

Om någon frågar mig hur det fungerar så brukar jag säga att jag tillhandahåller målarfärg, rollers och penslar men måla får du göra själv! Eller bilden av en stormig sjö och en båt. Jag sitter med i båten som stöd men ro det får du göra!

Det är att läka ett brustet hjärta. Och det är vi själva som gör jobbet. Ingen annan.

Fotografiet ovan är taget på en plats där jag har mina rötter.
Mina goda rötter i Västerbottens inland.

Av | 2016-11-10T21:18:58+00:00 28-03-2014|Kategorier: Sorgbearbetning|Taggar: |0 kommentarer

Hur hantera förluster?

Vi får lära oss mycket om hur vi skaffar oss saker. Vi kan söka på google, ringa konsumentrådgivare och fråga vänner om råd. Kolla pris och kvalitet. En del av oss bestämmer oss snabbt och andra vill fundera. Finns inget rätt eller fel, vi får göra som vi vill. Tur!

Men hur gör vi när vi förlorar något? Ja, det beror förstås på vad det är. Vi kan börja leta, fråga på facebook om någon har sett något, vi kan polisanmäla eller något annat klokt.

Men hur gör vi om det är sådant som är svårare att greppa?

En person som är viktig för oss försvinner. Kanske genom en konflikt, ett förhållande spricker eller någon kanske dör. Vi får leva med brustna drömmar och förhoppningar eftersom personen som skulle vara med i framtidsdrömmen inte längre vill eller kan vandra vid vår sida.

Vi förlorar något på jobbet. Kanske genom en omorganisation, byte av en betydelsefull kollega eller vi förlorar en viktig position. Vi kanske är med om att någon skadar oss, fysiskt eller mentalt och förlorar tilliten till människor och livet.

Anledningen till förlusten har många ansikten men jag tror att vi alla vet hur det känns. Vi vet hur det känns för oss själva. Men hur det känns för någon annan, det kan vi aldrig någonsin veta.

”Jag vet hur det känns”

Det är nog det tuffaste en människa som förlorat något viktigt får höra. Hur kan någon veta hur det känns för just mig? Det kan ingen veta!

Eftersom alla människor är unika, så är alla relationer unika och alla läkningsprocesser unika. Det är ju häftigt och utmanande.

Hösten som gick hade jag den stora förmånen att fundera en hel del på detta. Eftersom jag har gjort mitt val, att utbilda mig i en metod som på ett kärleksfullt, respektfullt och samtidigt väldigt konkret sätt hjälper människor att bearbeta förluster.

Det har varit mycket intressant och värdefullt att följa kursdeltagare under hösten, både i grupp och individuellt. Utvärderingar, både vid kursens slut och på återträffar bekräftar min egen erfarenhet. Relationer förbättras, kommunikation återuppstår och energi att ta tag i olika saker infinner sig. En känsla av lätthet gör att en svår situation går lättare att hantera.

Jobbiga känslor finns naturligtvis fortfarande kvar, tillsammans med härliga känslor, men med ett livsverktyg för att kunna hantera framtida förluster följer en känsla av trygghet.

En kursdeltagare uttryckte sig så här ”Metoden håller från början till slut”

När jag läser utvärderingar ser jag att det är en mycket bra sammanfattning. Tillsammans med tydliga ramar, tystnadslöften och en varm och tillåtande atmosfär är det en oslagbar kombination.

Av | 2016-11-08T16:10:44+00:00 03-02-2014|Kategorier: Sorgbearbetning|Taggar: |0 kommentarer